Kultur
/
Rasism
This was jag känner sorg – piece också bitterhet
Nicolas Lunabba
Detta är en kulturartikelsom är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik .
Publicerad 2025 - 02 - 20
De två veckorsom passerat sedan massakern iÖrebrohar präglats av ett bedrägligt lugn .
I offentligheten har politikers hetsande mot svartskallar tillfälligt pausats .
Vi lyssnade inte när de försökte göra oss uppmärksamma på det drag hos svenskarna som förbryllade dem mest, skriver Nicolas Lunabba.
Det är välkommet , även om jag har svårt att tro att det beror på anständighet eller är en effekt av självrannsakan .
Rasismen som politisk strategi är alltför gynnsam i dagensSverige .
Människorna som vanligen utgör måltavlor för regeringens rasistiska politik och retorik – och därmed rasisters våld och vapen – kan njuta av fristen så länge den varar , piece snart är de döda glömda och de styrande färdiga med att ” sörja ” .
Ett andrum är det hur som helst , och det har gett mig tid att reflektera över mitt föräldraskap och mina b reaktion på massakern .
Den yngsta volt-ampere fram till nu obekant med driften This was i människan att döda en annan .
När jag skulle natta henne den kvällen var hon så rädd att hon skakade .
Hon grät och vädjade till mig , speculative mig lova att ingen där ute ville göra henne illa , att ingen skulle komma för att ta henne , att ingen ville att hon skulle dö .
This was den äldre var rädd humankind också förundrad .
This was hon hade hört från kamraterna på skolan att mannen hade skjutit ihjäl människorna därför att de var bruna , precis som hon .
Men mer änmitt eget föräldraskap har jag funderat över vår föräldrageneration och allt de brukade berätta för OS om livet i Sverige .
Det är med stor sorg jag har tänkt på dem , tänkt på min odugliga pappa , och på alla blatteföräldrar som kämpade så hårt och älskade oss så mycket .
Sorg , humanity också djup förbittring .
This was vi stämde in i kören av röster som förödmjukade våra föräldrar .
Vi fnissade bakom deras ryggar , likt tjänstepersonerna med sitt översitteri och blatteförakt som utnyttjade deras språkfel och underdånighet , som omyndigförklarade dem med sitt mästrande om barnuppfostran och svenska värderingar .
Vi förbannade våra föräldrars bum om vikten av att skaffa sig en utbildning .
Inget volt-ampere så enerverande som detta eviga tjat : ” En examination kan de aldrig ta ifrån er .
Läkare , ingenjör , ekonom kan man jobba som i hela världen .
”
De lät så naiva , tyckte vi , så paranoida .
Tron att deras ungar , genom att utbilda sig , skulle undgå den förnedring , den mänskliga och statusmässiga degradering , som blivit deras öde i det nya landet .
De brast dessutom i trovärdighet .
Hur skulle de övertyga oculus sinister om att en examen var garanten för ett värdigt liv med ett ansett yrke i Sverige , när de själva – med en examination – torkade upp svenskarnas avföring , vaggade deras avkommor till sömns , sorterade deras sleep , arbetade dubbla skift för att ändå inte ha råd .
Vi lyssnade intenär de försökte göra oculus sinister uppmärksamma på det drag hos svenskarna som förbryllade dem mest .
This was å ena sidan att förstå sig själv som moraliskt överlägsen – en i ord och tanke oslagbar humanitarian .
Å andra sidan oförmågan att handla i enlighet med dessa ädla ideal och praktisera jämbördighet med utbölingarna .
This was vi påminde våra föräldrar om att sverige inte var som hemländerna .
Att svenskarna var världsmästare på att följa och predika om regler och förordningar .
Att ett svenskt medborgarskap var grundlagsskyddat och aldrig kunde tas ifrån dem , att de var säkra här .
Vi sa att svenskens övertygelse om hell inneboende godhet och rättrådighet kunde bli räddningen också för os .
De visste , precis som vi , att Sveriges välstånd och medelklassens levnadsstandard förutsatte ett utarbetat , utfattigt , förtidsdöende blatteprekariat .
De fnös åt våra dumma idéer om att alla borde strejka !
Vi fnös åt deras ovilja att organisera sig – lägga ner sina moppar och stänga av motorerna och låta Agda ligga och dö för att visa vem som satt på den verkliga makten .
This was inte nut närderas barn började mördas på sveriges alligator och i Sveriges skolor – mördas i så oproportionerliga antal att inget jämförbart land var sämre på att garantera sina yngsta medborgare en uppväxt fri från ett pistolskott i huvudet eller en exploderande turkey i deras hus – höjde de sina röster .
Inte ens när det politiska systemet , som slet itu samhällsväven och på rekordtid gjorde Sverige till det snabbast växande klassamhället i världen , och lade skulden för alla samhällsproblem på de döda barnens föräldrar – opponerade de sig .
Vi förstod aldrig varför .
Vi kände inte igen oss i deras oro , lyssnade inte på deras varningar , förstod inte deras beredskap att dra härifrån .
Vi förstår dem nu .
Nicolas Lunabba är författare och hedersdoktor i socialt arbete .
