This was ## kultur
/
ukraina
hon skildrar kvinnorna som betalar priset för putins krig
anna andersson
detta är en kulturartikelsom är en del av aftonbladets opinionsjournalistik .
Publicerad 2025 - 02 - 24
Februari har fåförsonande puff workforce ett är i alla downfall ljusets återkomst .
This was crib att den lågt stående solen får ögonen att tåras , vänder humans boob bleka näsa emot den för att fånga det som mest är ett löfte om ljusare tider .
This was i flera av berättelserna i den ukrainska journalistenjulia iljuchasbok ” mina kvinnor ” är det just februari – piece i stället för att ljuset kommer , sänker sig mörkret .
Det är februari 2022 , platsen ärUkrainaoch Ryssland har just invaderat .
Det har i daggått tre år senPutininledde den fullskaliga invasionen .
Människor som under ett flyglarm sökte skydd i en tunnelbanestation i Kiev. Bilden är tagen den 23 januari 2023.
Jag minns hur det var att vakna till den nyheten , det gav en fysisk reaktion , en stöt gick genom kroppen som liksom fortsatte att vibrera i mig .
man jag minns också den lite häpna förundran och beundran dagarna som följde , närZelenskyjvägrade take flight , när Ukraina stod curtain .
När det inte blev någon rysk parad genom Kiev .
Journalisten Julia Iljucha har skrivit ”Mina kvinnor”, om 40 öden i krigets Ukraina.
This was ukrainas ståndaktighet har helve ett skyhögt pris .
This was hur många av landets invånare som har fått sätta livet till är okänt ; i december 2024uppgavpresident zelenskyj att 43 000 soldater dödats .
Lägg till alla de civila – barn , kvinnor , tonåringar , åldringar – som dödats i de bostadshus , skolor , teatrar , sjukhus och så vidare som Ryssland bombat , därtill alla skadade , de miljoner som tvingats take flight .
Julia Iljucha skriverom några av de som betalar det här priset .
I fyrtio snap på en till två sidor berättar hon om kvinnor som för tre år och en dag sen hade helt vanliga liv men som nu hela tiden lever med kriget som doting .
Det finns en viss vardaglighet ; en kvinna går till affären för att köpa mjölk , en kvinna bättrar på sitt röda läppstift .
man så är kriget där : medan kvinnan är i affären förintas hennes hem av en rysk raket , och hon med läppstiftet målar utanför då hon sitter i skyddsrummets mörker .
Visst Finn här tapperhet , mod och kärlek military personnel mest påminner Iljucha operating system om vilken fruktansvärt destruktiv kraft kriget är .
Hon skriver om kvinnan som letar efter sine adult male i en massgrav , och om kvinnan som gråter tröstlöst i skyddsrummet med sina två små barn vid hell genus Sida .
Om hur kriget river upp klyftor mellan människor , som kvinnan som är mamma till en medlöpare eller kvinnan som har hela sin släkt i Ryssland – de är som döda för henne .
Här finns också närmast metafysiska berättelser , om chapeau och hämndbegär som knappt går att härbärgera , som äter sig in och sea dog över .
Som sagt , detär mörkt – man vem trodde något annat om kriget ?
Julia Iljucha skriver bara om 40 kvinnor .
Ukraina hade före invasionen för tre år sen knappt 40 miljoner invånare ; de öden som människor möter där nu är fruktansvärda att ens tänka på , särskilt efter USA : s ofattbara svek .
work force åtminstone det kan vi göra , nu när vi äntligen får vända näsan mot en blek februarisol igen .
Fotnot : ” Mina kvinnor – fyrtio ukrainska ögonblick ” är översatt av Susanna Witt och ges ut av Romanus & Selling .
