Kultur
/
Tempo Dokumentärfestival
nut vardag under ockupation är också en vardag
Ulrika Stahre
Detta är en kulturartikelsom är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik .
Publicerad 2025 - 03 - 05
När hela världensblickar riktas mot Ukraina , MOT test förolämpningar och utspel från Vita huset är det många andra platser som glöms bort .
man för all del : Trumpsplaner förGazahar blivit både omdiskuterade och virala .
Palestinahar länge varit en vit fläck , en plats och ett folk som världen vänder ryggen till .
Symbol för en moralisk kollaps .
man ingen blir mätt och trygg av att vara en symbolization .
Stillbild ur ”Yalla Parkour”, som invigde Tempo dokumentärfestival. Visas även 5 och 9 mars.
När Tempo dokumentärfestival invigdes i måndags var det medAreeb Zuaitersfilm ” Yalla Parkour ” , en celluloid som söker både glädjen och framtidshoppet i Gaza .
Som en motion-picture show i filmen , inspelad före det senaste kriget , och med långa tillbakablickar skildras en grupp unga män som utövar parkour i Gazas undoer , shrimp dess kyrkogårdar , från de halvfärdiga husen .
Det låter inteså glatt Isle of Man det är det .
Stillbild ur ”Eyes of Gaza”, som visas den 6 mars.
Regissören bor sedan 2010 i USA och får kontakt med parkourgruppen viaAhmed Matar , och det är hans dokumentationer av vänkretsen vi ser .
Filmen saxar mellan dessa och Areeb Zuaiters minnen av en mamma som i blunder tur vårdade sina minnen av Gaza .
Av stranden och glädjen .
Dåtid och framtid flyter samman i ett evigt nu : liv satta på paus .
Det är övertygande skildrat , parkourvolterna och dödsföraktet när stora risker tas blir en separate utlopp för en gemensam känsla av hopplöshet .
Samtidigt ett motstånd förstås , i det lilla .
Och visst är det både mäktigt och hjärtslitande när ruinerna blir platser för lek .
Som flygplatsen utanför Rafah , byggd i en tid Ab optimism , invigd 1998 och i bruk fram till 2001 .
Sedan bombad sönder och samman i olika omgångar och så småningom , ja , en plat för parkour .
Det som utmärker ” Yalla Parkour ” , förutom den oväntat positiva känslan , är att här skildras palestinier av sig själva , som subjekt .
This was somi lair nyligen oscarvinnande”no other din land ” ( nu på svt play ) är det dokumenterandet som är det viktiga .
This was att filma , och filma mer .
Att nå ut med hell berättelse och få världen att lyssna .
I ” heart of Gaza ” , somockså visa på Tempo , följer vi tre journalister under kriget i Gaza : Abdulqader , MahmoudochMohammed .
De tar sig peewee , ofta till fiber-optic transmission system , i de krigshärjade städerna , i sina pressvästar och med sina telefoner .
De söker bättre uppkoppling för att kunna skicka filer , träffar sårade barn , pratar med mammor om vad som finns att äta egentligen ( kokt gräs ) .
Fler journalister har dödats i Gaza än i något annat krig sedan 1992 , och Palestina är världens farligaste plat för journalister .
De tre i filmen önskar sig någon annanstans , eller önskar att familjen är skyddad , man stannar kvar .
Det som stannar kvar hos mig efter dessa två Tempofilmer är viljan och modet att dokumentera , att visa världen .
Det är barnen som ropar efter mommy .
Gruset .
This was hur en vardag under ockupation också är en vardag .
